Kapitel 2 "Slagfältet Kwan-Tis förbannelse"

Så var kapitel två spelat. Det går bättre och bättre varje kapitel, nu börjar vi bemästra systemet men det finns fortfarande en del frågetecken. Konflikter med flera sidor är exempelvis inte helt klart och jag är inte säker på att vi gjorde rätt sist. Jag känner i alla fall att jag börjar lära mig att skapa scener på ett sätt som inte får tiden att rinna iväg innan kapitlet hinner avslutas. Det är viktigt att styra mot konflikterna direkt och inte försöka köra på den gamla deckarscenariostilen där hälften av spelsessionen går åt till undersökning och snack utan att något händer. Hursomhelst, jag gillar verkligen det här spelet. Konflikterna och spänningen packas riktigt tätt och varje kapitel blir en riktigt bra historia medan man spelar den (det är viktigt, varje tärningsslag och scen betyder något intressant istället för att man spelar ut en massa oviktig downtime som man senare klipper bort i sitt huvud för att göra om äventyret till något sammanhängande).

Jag tänker plita ner en liten sammanfattning/stämningstext här som jag uppdaterar med jämna mellanrum idag eftersom jag inte hinner skriva allt på en gång under arbetstiden. Håll till godo.

I vårt andra kapitel reste vi söderut till den massiva öknen Tekhme, där en uråldrig förbannelse vilar över slagfältet Kwan-Ti. Här vaknar andarna av de tre mäktiga krigsherrar vars härar möttes på fältet till liv vart hundrade år, när de rätta stjärnorna står i linje över himlavalvet. En mystisk samling ökenryttare, som härstammar från en uråldrig nomadklan, hade i sin ägo den unga skönheten Dhala. Om henne sade profetian att hon en gång skulle bära de tre krigsherrarnas andar i sin kropp, och att de skulle återfödas i hennes sköte. Till detta ändamål hade ryttarna sedermera vigt sitt liv, och de vallfärdade därför till den mytomspunna platsen.

Vad de inte räknat med var att även en riddarorden från ett fjärran land, på korståg i södern, hade rest till platsen för att innesluta andarna i den urna de vigt sina liv åt att försvara. När de dessutom stötte på den vansinnige och förvildade Traal eskalerade situationen ytterligare. Slagfältet hade även sin lokalbefolkning, bestående av eremiten och shamanen Shandarran, som till varje pris ville skydda det majestätiska skådespel som skulle komma att äga rum.

Vid drabbningens slut hade riddarorden misslyckats med sitt mål, och böjt sig för den nybefruktade modern till de tre andarna. Shandarrnan fick tag på urnan, men vände åter till sin lerhydda i bittert vredesmod då han inte lyckats hindra inkräktarna från att störa profetian och trehärarsslaget. Simon Croquet, reinkarnationen av en uråldrig häxmästare (vi borde komma på ett namn och lite mer historia bakom honom någon gång) fängslades ännu en gång i urnan men lyckades till sist besätta en annan kropp. Den tillhörde Bayar, andemoderns älskare som hela tiden planerat att ta henne därifrån innan ritualen hann utföras. Traal valde sent omsider även han att ansluta sig till riddarna och kvinnan som nu bar de mäktiga härförarna i sin kropp.