Hur ser det ut imorgon? Vilka är sugna på lite lovecraftianska hemskheter?
Johan kommer
23 april 2011
11 april 2011
Armitage files, session 2. Och session 3?
Tänkte försöka få ur mig den här medan det fortfarande är aningen färskt i minnet. I vanlig ordning blir jag glad ifall ni säger till om jag har missat något vikigt eller om ni minns saker annorlunda. Jag listar eventuella frågor till er efter sammanfattningen, så att ni inte måste sitta och leta i vad som antagligen kommer att bli en halvlång text.
Vi började sessionen med en kortare sammanstrålning i den av kyla och höstrusk ödelagda parken utanför Miskatonic-biblioteket. Bellford och Father Simons återberättade händelserna vid sanatoriet för Donnelly och assisterande biblioteksdirektör Cyrus Llanfer, som kom ut för att höra sig för om utredningen. Innan Llanfer lämnade fick han uppdraget att skicka någon till sanatoriet för att övervaka fattigstugorna. Vi berörde inte Terry Stanfords frånvaro i någon större utsträckning men kom provisoriskt överens om att han helt enkelt inte gått att nå denna morgon av någon anledning. Erik, tankar kring vad han var upptagen med? Det lilla vi hittade på kan utan problem skrivas om retroaktivt då vi inte lät detaljerna påverka spelet, han kanske meddelade sin frånvaro till gruppen på något sätt?
Efter detta klippte vi till lunchintervjun med den kringresande försäljaren Philip Hughes, som aningen stressad med smickrad av uppmärksamheten lade fram en ganska dyster historia om en motvilligt försummad familj och sin yrkeskårs omständigheter i dessa magra tider. Det visade sig snart att vissa av hans åsikter och erfarenheter inte tycktes stämma överens med hur han beskrivs i brevet. Han var till exempel stolt medlem i Helping Hands och uppvisade en entusiastisk nyfikenhet inför Frimurarrörelsen istället för brevanekdotens paranoida fasa. Donnelly mindes också omnämnandet av hans misstankar emot Roosevelt rörande socialistiska sympatier. Här framträdde vissa tvivel kring presidentens syn på den fria marknaden, men när Donnelly föreslog band till den röda faran var det som att Hughes fick en plötslig uppenbarelse och för första gången tänkte tanken. Efter att ha tagit emot lite tips på potentiella kunder tackade Hughes för sig och lämnade dinern. På vad som föreföll vara ett rent infall valde Bellford att skugga honom efter mötet men fick inte se något direkt uppseendeväckande. Han betade av ett par av Arkhams finare kvarter och besökte enligt Donnellys råd amatör-astronomerna i N.E.E.L.A. för att slutligen söka sig till Helping Hands-kontoret där han förklarat att det alltid finns en säng över till resande medlemmar. Den här scenen kändes som att den blev väldigt lång, kanske för att kalle och ludde hade sina karaktärer på plats men utan möjlighet att delta i samtalet samtidigt som det dök upp många intressanta frågor.
Efter pizzan anslöt Torbjörn, vars karaktär fortfarande inte introducerats varför vi lät honom vara den som sändes ut av Llanfer till stakeouten på sanatoriet. Den österrikiske psykiatern Dr. Helmut Mannheim hade suttit hela förmiddagen i sin bil och bara sett en enda bil, av dyr och exklusiv modell, anlända till och lämna parkeringen. Ingen hämtades ifrån fattigstugorna. Här beslutade gruppen att dela på sig för att nysta i några separata trådar - Bellford och Donnelly valde att söka upp Helping Hands-medarbetaren Sandra Flannegan, Fader Simons skulle kontakta kollegan Thaddeus Bartley för att diskutera hans erfarenheter på sanatoriet medan Dr. Mannheim ville undersöka själva sanatoriet och använda sin licens för att få tillgång till journaler och andra papper på de försvunna.
De tre scenerna utspelades parallellt men deras innehåll hade tydliga beröringspunkter. Sjukhuspersonalen samarbetade motvilligt med Mannheim och uppträdde nästan direkt fientligt emot Donnelly, men båda fick sin vilja fram genom lite aggressivitet och list. Mannheim fick veta att det inte fanns journaler för patienterna ute i stugorna och att läkarna var mycket upptagna för tillfället. Två nya avdelningar skall byggas vilket innebär ett intensivt arbete. Han vandrade genom de tysta korridorerna i väntan på att doktorernas styrelsemöte skulle avslutas och fann patienten Ronald Van Gulik (vars efternamn han kände igen som en historiskt framstående holländsk ätt), som bland annat led av amnesi och svår panikångest. Samtidigt, på Hyde Street-kyrkan inne i stan, berättade Fader Bartley för Fader Simons att han upplevde sig motarbetad av en viss Dr. Fairfield då han inte tilläts tala med den unge Van Gulik så ofta som han skulle vilja. Detta för att det skulle störa behandlingen. Donnelly och Bellford intervjuade samtidigt fröken Flannegan inne i en tom fattigstuga, där hon tog sig ett par muggar läkarsprit samtidigt som hon berättade om sina problem med sanatorieledningen, att det var hon som läckte försvinnandena till pressen och att hon fryst alla utbetalningar tills fattigstugornas patienter var fullständigt bokförda. Mannheim talade med chefsläkaren George Belling, som var väldigt stressad men svarade tålmodigt på hans frågor om både stugorna och Van Gulik men hänvisade till Dr. Fairfield för det senare. Efter ett kortare samtal med denne som mynnade ut i en ganska irriterad politisk debatt hämtade Mannheim ut Van Guliks journaler.
På vägen ifrån kyrkan kände sig fader Simons förföljd och smet via en trång gränd in på en undangömd bakgata ifrån vilken han kunde iaktta sin förföljare, en man med ett stort, köttigt huvud, dragen pistol och svart trenchcoat som rusade förbi genom gränden. De andra blev å sin sida attackerade på vägen ifrån sanatoriet av två män som först försökte preja dem av vägen för att sedan, efter att Donnelly stannat sin bil, klev ut med dragna vapen. En kaotisk stridssekvens slutade med att den ene av de två männen var död och den andre svårt skadad. Efter att ha kört ner deras bil för en sluttning in i den omgivande skogen tog de honom till Donnellys garage där han visade sig lida av minnesförlust. Av hans körkort fick de i alla fall reda på att han var bosatt i Kingsport, så även den andre mannen.
Vi avslutade sessionen med en scen i en av bibliotekets undangömda, privata sessioner där gruppen sammanstrålade och diskuterade dagens händelser och den information som framkommit.
Saker jag undrar över:
1. Erik, vad säger vi om Terrys frånvaro? Du har sista ordet här, om du har problem med att komma på något eller bara vill bolla lite så hjälps vi åt.
2. Vi pratade lite om det, men jag tänkte ta frågan om vad ni skulle vilja undersöka/göra härnäst. Det verkar finnas ett stort antal spår att gå efter fortfarande, så vi kanske kan uttrycka våra känslor kring vad som känns mest intressant/angeläget här?
3. Hur ser ni på spelet efter de här två sessionerna? Är det något ni skulle vilja se mer av? Något som var särskilt bra? Kanske något som inte riktigt har funkat?
4. Jag försöker att samla lite input inför kampanjens utveckling också. En grej jag funderar på är ifall ni vill fortsätta hålla spelet centrerat kring Arkham och "Lovecraft country" eller skulle vilja köra mer globetrotting framöver?
Angående punkt tre: Vi har inte kommit in på rollpersonernas personliga liv och berättelser speciellt mycket - skulle ni vilja se mer scener som inte direkt har med utredningen att göra? Jag har haft lite idéer kring separata karaktärsscener, kanske flashbacks, i syfte att belysa olika aspekter av karaktären där övriga spelare kanske får gestalta bifigurerna då det är möjligt. Oavsett hur det blir med de inslagen tycker jag att vi ska börja samtala lite mer om karaktärernas tankar och känslor, lyfta ut den inre monologen som vi brukar göra. Det har varit mycket att hålla ordning på och känna in så här i början men nu börjar vi bli varma i kläderna, känns det som.
Avslutningsvis: har jag förstått det rätt att de danska besökarna kommer att vara här i helgen och att erik, ludde och kalle således inte kan spela? Session kommer i så fall förhoppningsvis äga rum söndag 24:e. Jag är borta över påskhelgen men skall försöka ta mig hem till spelet så att vi inte behöver vänta tre veckor.
Klicka för att läsa referatet
Vi började sessionen med en kortare sammanstrålning i den av kyla och höstrusk ödelagda parken utanför Miskatonic-biblioteket. Bellford och Father Simons återberättade händelserna vid sanatoriet för Donnelly och assisterande biblioteksdirektör Cyrus Llanfer, som kom ut för att höra sig för om utredningen. Innan Llanfer lämnade fick han uppdraget att skicka någon till sanatoriet för att övervaka fattigstugorna. Vi berörde inte Terry Stanfords frånvaro i någon större utsträckning men kom provisoriskt överens om att han helt enkelt inte gått att nå denna morgon av någon anledning. Erik, tankar kring vad han var upptagen med? Det lilla vi hittade på kan utan problem skrivas om retroaktivt då vi inte lät detaljerna påverka spelet, han kanske meddelade sin frånvaro till gruppen på något sätt?
Efter detta klippte vi till lunchintervjun med den kringresande försäljaren Philip Hughes, som aningen stressad med smickrad av uppmärksamheten lade fram en ganska dyster historia om en motvilligt försummad familj och sin yrkeskårs omständigheter i dessa magra tider. Det visade sig snart att vissa av hans åsikter och erfarenheter inte tycktes stämma överens med hur han beskrivs i brevet. Han var till exempel stolt medlem i Helping Hands och uppvisade en entusiastisk nyfikenhet inför Frimurarrörelsen istället för brevanekdotens paranoida fasa. Donnelly mindes också omnämnandet av hans misstankar emot Roosevelt rörande socialistiska sympatier. Här framträdde vissa tvivel kring presidentens syn på den fria marknaden, men när Donnelly föreslog band till den röda faran var det som att Hughes fick en plötslig uppenbarelse och för första gången tänkte tanken. Efter att ha tagit emot lite tips på potentiella kunder tackade Hughes för sig och lämnade dinern. På vad som föreföll vara ett rent infall valde Bellford att skugga honom efter mötet men fick inte se något direkt uppseendeväckande. Han betade av ett par av Arkhams finare kvarter och besökte enligt Donnellys råd amatör-astronomerna i N.E.E.L.A. för att slutligen söka sig till Helping Hands-kontoret där han förklarat att det alltid finns en säng över till resande medlemmar. Den här scenen kändes som att den blev väldigt lång, kanske för att kalle och ludde hade sina karaktärer på plats men utan möjlighet att delta i samtalet samtidigt som det dök upp många intressanta frågor.
Efter pizzan anslöt Torbjörn, vars karaktär fortfarande inte introducerats varför vi lät honom vara den som sändes ut av Llanfer till stakeouten på sanatoriet. Den österrikiske psykiatern Dr. Helmut Mannheim hade suttit hela förmiddagen i sin bil och bara sett en enda bil, av dyr och exklusiv modell, anlända till och lämna parkeringen. Ingen hämtades ifrån fattigstugorna. Här beslutade gruppen att dela på sig för att nysta i några separata trådar - Bellford och Donnelly valde att söka upp Helping Hands-medarbetaren Sandra Flannegan, Fader Simons skulle kontakta kollegan Thaddeus Bartley för att diskutera hans erfarenheter på sanatoriet medan Dr. Mannheim ville undersöka själva sanatoriet och använda sin licens för att få tillgång till journaler och andra papper på de försvunna.
De tre scenerna utspelades parallellt men deras innehåll hade tydliga beröringspunkter. Sjukhuspersonalen samarbetade motvilligt med Mannheim och uppträdde nästan direkt fientligt emot Donnelly, men båda fick sin vilja fram genom lite aggressivitet och list. Mannheim fick veta att det inte fanns journaler för patienterna ute i stugorna och att läkarna var mycket upptagna för tillfället. Två nya avdelningar skall byggas vilket innebär ett intensivt arbete. Han vandrade genom de tysta korridorerna i väntan på att doktorernas styrelsemöte skulle avslutas och fann patienten Ronald Van Gulik (vars efternamn han kände igen som en historiskt framstående holländsk ätt), som bland annat led av amnesi och svår panikångest. Samtidigt, på Hyde Street-kyrkan inne i stan, berättade Fader Bartley för Fader Simons att han upplevde sig motarbetad av en viss Dr. Fairfield då han inte tilläts tala med den unge Van Gulik så ofta som han skulle vilja. Detta för att det skulle störa behandlingen. Donnelly och Bellford intervjuade samtidigt fröken Flannegan inne i en tom fattigstuga, där hon tog sig ett par muggar läkarsprit samtidigt som hon berättade om sina problem med sanatorieledningen, att det var hon som läckte försvinnandena till pressen och att hon fryst alla utbetalningar tills fattigstugornas patienter var fullständigt bokförda. Mannheim talade med chefsläkaren George Belling, som var väldigt stressad men svarade tålmodigt på hans frågor om både stugorna och Van Gulik men hänvisade till Dr. Fairfield för det senare. Efter ett kortare samtal med denne som mynnade ut i en ganska irriterad politisk debatt hämtade Mannheim ut Van Guliks journaler.
På vägen ifrån kyrkan kände sig fader Simons förföljd och smet via en trång gränd in på en undangömd bakgata ifrån vilken han kunde iaktta sin förföljare, en man med ett stort, köttigt huvud, dragen pistol och svart trenchcoat som rusade förbi genom gränden. De andra blev å sin sida attackerade på vägen ifrån sanatoriet av två män som först försökte preja dem av vägen för att sedan, efter att Donnelly stannat sin bil, klev ut med dragna vapen. En kaotisk stridssekvens slutade med att den ene av de två männen var död och den andre svårt skadad. Efter att ha kört ner deras bil för en sluttning in i den omgivande skogen tog de honom till Donnellys garage där han visade sig lida av minnesförlust. Av hans körkort fick de i alla fall reda på att han var bosatt i Kingsport, så även den andre mannen.
Vi avslutade sessionen med en scen i en av bibliotekets undangömda, privata sessioner där gruppen sammanstrålade och diskuterade dagens händelser och den information som framkommit.
Saker jag undrar över:
1. Erik, vad säger vi om Terrys frånvaro? Du har sista ordet här, om du har problem med att komma på något eller bara vill bolla lite så hjälps vi åt.
2. Vi pratade lite om det, men jag tänkte ta frågan om vad ni skulle vilja undersöka/göra härnäst. Det verkar finnas ett stort antal spår att gå efter fortfarande, så vi kanske kan uttrycka våra känslor kring vad som känns mest intressant/angeläget här?
3. Hur ser ni på spelet efter de här två sessionerna? Är det något ni skulle vilja se mer av? Något som var särskilt bra? Kanske något som inte riktigt har funkat?
4. Jag försöker att samla lite input inför kampanjens utveckling också. En grej jag funderar på är ifall ni vill fortsätta hålla spelet centrerat kring Arkham och "Lovecraft country" eller skulle vilja köra mer globetrotting framöver?
Angående punkt tre: Vi har inte kommit in på rollpersonernas personliga liv och berättelser speciellt mycket - skulle ni vilja se mer scener som inte direkt har med utredningen att göra? Jag har haft lite idéer kring separata karaktärsscener, kanske flashbacks, i syfte att belysa olika aspekter av karaktären där övriga spelare kanske får gestalta bifigurerna då det är möjligt. Oavsett hur det blir med de inslagen tycker jag att vi ska börja samtala lite mer om karaktärernas tankar och känslor, lyfta ut den inre monologen som vi brukar göra. Det har varit mycket att hålla ordning på och känna in så här i början men nu börjar vi bli varma i kläderna, känns det som.
Avslutningsvis: har jag förstått det rätt att de danska besökarna kommer att vara här i helgen och att erik, ludde och kalle således inte kan spela? Session kommer i så fall förhoppningsvis äga rum söndag 24:e. Jag är borta över påskhelgen men skall försöka ta mig hem till spelet så att vi inte behöver vänta tre veckor.
8 april 2011
Trail på söndag (10/4)
Det har varit ovanligt svårt att få ihop spelmöten på sistone, känns det som. Hoppas på bättre lycka den här veckan! Vilka kan?
Johan kommer
Torbjörn "Skötkonung" AKA "Skönkonung" Rolandsson kommer
Jonas anser att man kan tycka att han borde komma
Kalle är down
Ludde är med
Johan kommer
Torbjörn "Skötkonung" AKA "Skönkonung" Rolandsson kommer
Jonas anser att man kan tycka att han borde komma
Kalle är down
Ludde är med
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)