Efter att Shedinn fallit började jägarna tappa styrka och mod, och deras utfall mot vampyren hade inte tillräcklig kraft för att vara ett verkligt hot. Men också Sonias till en början blixtsnabba rörelser runt i rummet hade börjat avta i hastighet, sargad som hon var av otaliga sår och brännskador från heligt vatten. När den sista av jägarna föll till golvet med en ljudlig duns efter att ha genomborrats av hennes kloförsedda hand, var viljestyrka allt som höll den uråldriga varelsen stående.
Blodets bultande i hennes öron överröstade nästan helt ljudet av lätta fotsteg som trädde in i rummet. Hon vände sig om, och såg honom stå där, i svart kappa och med två pilar spända på bågsträngen.
Lucan.
Sonia försökte ducka, men alvens reflexer överträffade den skadade vampyrens, och inga tankar, bara kall panik, hann gå genom hennes huvud innan pilarna träffade, en genom hennes vänstra öga, och en rakt genom hjärtat. Med ett fasansfullt ursinne kastade sig Sonia framåt med klorna riktade mot Lucan, men tappade fart mitt i rörelsen, när lågorna spred sig genom hennes kropp. Det sista Sonia såg var hur Lucans läppar drogs upp i ett föraktfullt hångrin när hon föll mot marken. Endast en pust av aska nådde hans fötter.
Lucan spottade i högen med aska på marken.
"Ett förbannat slöseri på bra pilar".
3 kommentarer:
Alltså, dudebro. Thordin klarade sig också! BAM!
Oooooh! Lucan is the fucking man!
Frågan är bara, vart fan höll han hus medan de andra dog? :)
Angående Thoradin är jag ganska säker på att vi offrade honom till vampyrerna som den mö "han" var.
Många tänkbara möjligheter:
a) Han höll ställningarna mot horder efter horder av minions i en smal gång medan de andra slogs.
b) Han var less på sina kollegor och väntade på att vampyren gjorde slarvsylta utav dom.
c) Han övade på sin douchewalk.
Skicka en kommentar