Titus och Ordo Malleus

Drygt 20 år före en skara äventyrare begav sig ner i påfågeltronens kloaksystem så nådde ett kallt krig mellan imperiet och barbarriket i norr sitt klimax. Riket Grim den förste hade skapat nästan 200 år tidigare hade vid det här laget vuxit sig ekonomiskt starkt och dess goda relationer till Dvärgriket gav dem ett strategiskt övertag. I imperiet befann sig en man i maktens korridorer vid namn Septimus lovade den uråldriga organisationen Ordo Malleus både större tillgångar och större befogenheter om de kunde tippa vågen tillbaka till imperiets fördel, ett riskabelt drag då Ordo malleus var och är en organisation förlagt i ett sådant dunkel att inte ens Septimus själv hade någon betydande insyn. Det enda gemene man någonsin har vetat om dem är deras funktion, symbol och att när de kommer ridande så bör man stänga sin dörrar och fönster. Titus Secundus var mannen som ledde uppdraget att på en stor skala infiltrera barbarriket, En taktik som barbarerna inte bara var ovana vid utan också avskydde. I ett samhälle som tidigare livnärde sig på broderskap och solidaritet kunde plötsligt ingen lita på varandra längre och riket fick enorma problem med att organisera sina styrkor. Men den innersta ringen av Ordo Malleus såg fortfarande riket som ett hot så länge som de hade en så stor krigande kraft, så en dödsstöt i dubbel bemärkelse utfördes av hammarordens agenter.
Människor dog i sjukdommar de aldrig sett förut, hela skördar vissnade och när läget såg som mörkast ut så spred sig rykten om att de döda reste sig från sina gravar. Barbarriket låg i kaos och Imperiet behövde inte ens gå till krig. Titus Secundus som hade bevittnat förstörelsens kraft var både stolt och förskräckt på samma gång. Han hade under sin ettåriga vistelse förälskat sig i en flicka, Sigrun. Kärlek som är något syndfullt i en organisation som Ordo Malleus var en ny känsla för Titus och insåg att han inte kunde låta Sigrun falla offer för det hemska de släppt lös i norr. Sigrun fick därför följa Titus tillbaka till Påfågeltronen där hon bosattes i invandrarkvarteren dit Titus kunde i den mörka nattens hemlighet besöka henne. Deras träffar var så spridda att Titus köpte henne bläck och papper och lärde henne att läsa och skriva så han inte skulle falla ner i mörkret som hon räddade han ifrån.

Men så en dag för 17 år sedan så kom den dagen ingen i Imperiet hade planerat för, Döden! Påfågeltronen blev drabbad hårt i första stöten hela stadsdelar sattes i karantän, runt hela Sigruns stadsdel byggdes höga murar för att skydda de rika från de befläckade. Sigrun fortsatte att skriva till Titus så länge hon kunde men hon vågade inte nämna att hon var havande i rädsla att någon i annan hammarorden skulle upptäcka det och göra livet surt inte bara för hon och hennes barn utan också Titus. Hon födde sin son under hemska förutsättningar och den var ett under att han överlevde. År gick och Sigrun blev långsamt svagare, den mat hon kunde skramla ihop gick i första hand åt till sin son. Ibland kunde Titus muta en vakt att smuggla in förnödenheter till Sigrun men tyvärr kunde den inte rädda henne och i sitt sista brev skrev hon till Titus en enda mening, "Du har en son". Med det sista av bläcket Titus hade gett henne och en synål tog hon sin son och tatuerade hans fars namn på barnets magra bröstkorg, Titus själv sökte förgäves efter sin förlorade son och när han gav upp så föll han ner i det mörker hans förvridna minnen förutsett åt honnom.

Ca tio år senare ställde sig en liten pojke framför pestmurens utgång, till en början såg inte vakterna det som någonting annorlunda men pojken bara stod där. I tre dagar stod han där utan att röra på sig, stirrandes på de portar som höll honom fången i den mörka världen. Tills slut vågade sig vakterna ner från muren för att schasa iväg ungen, men pojken vägrade röra på sig, inte ens det våld han utsattes för fick han att lämna. Vid det laget hade rapporter om en pojke med namnet Titus tatuerat på bröstkorgen som "terroriserat" pestmurens vakter nåt in till stadens kärna, helt plötsligt kom ordern att öppna portarna för den envisa spolingen. Rykten florerade på gatorna om att peststaden skulle öppnas och hundratals samlades för att bevittna överlevare från den tio år gamla katastrofen. Portarna öppnades och en liten pojke vandrade ut och såg med sina mörka ögon på den folkmassan som försiktigt höll sitt avstånd, en stadstjänsteman och en livakt var de enda som mottog pojken och då i syftet att folkbokföra honnom.
-Vad heter du pojk?
inget svar.
-Jag sa, vad heter du? Eller kan du inte prata?
inget svar.
-Titus va? har du något efternamn? Du ska se att de tar bra hand om dig på barnhemmet.

Trots att världen utanför peststaden tedde sig som ett paradis så var barnhemmet nästan lika illa som livet bakom pestmuren, men betydligt kortare då det inte tog många månader innan en svartklädd soldat kom till barnhemmet för att ta lilla Titus därifrån. Han påbörjade sin soldatträning, han fick läsa i de finaste skolorna, han behövde aldrig gå hungrig och överallt han gick fick han om inte en hög respekt så en lika hög mängd rädsla av människor. Nu var han Ordo Malleus.