Till min käre vän Terry Longston
Garth S. Dixon var en märklig man till såväl utseende och beteende. Hans långa hals stödde en knotig skalle beprydd av en vildvuxen slokmustasch. Trots detta var Dr. Dixon ett geni. Hans framsteg inom mentalvården var vida känd i hela New England och en stor tid av hans år efter femtio spenderades på diverse universitet och institut som föreläsare. Han behöll dock alltid sin position som psykolog på Arkham sanatorium hela sitt yrkesverksamma liv.
Dr. Dixon omnämns ofta även på senare dagar som en av de fantastiskt begåvade människor som utvecklade vår mentalvård till det stadium som vi befinner oss i idag. Med, för den tiden, alternativa metoder som hypnos och samtalsterapi hjälpte han ett hundratal svårt störda människor återanpassas i samhället som goda medborgare.
Ni kanske undrar varför jag skriver detta brev till er. Ert intresse för psykologi och medicin är efter min vetskap liten men det framstår för mig som viktigt att ni förstår vem jag talar om.
Garth besökte mig igår natt iklädd en röd sammetsturban. Hans ögon svarta som natten och hans hjärta bultandes i mina ådror. Han tog mig till de äldste. Visade mig framtiden och frågornas svar. Inatt gråter jag kristall och ser Bgtah stiga ur skogen. Mina kläder är fortfarande blöta från skeppsfärden och jag har inte lyckats torka dem än. Varför svarar du inte? Jag tror jag håller på att bli galen för jag kan inte sluta frysa.
Din vän
Otis Ferryl
14 kommentarer:
Detta är en lite idé eller teaser. Det är det jag finurlat på i alla fall. Endera som en kort grej eller en längre.
Vad tror ni?
det där skulle jag lätt kunna spela i 4-5 sessioner (förutsatt att vi kan fylla dom alla med något intressant). Jag var faktiskt mer taggad på något sånt här klassiskt C´thulu än WFRP, kanske för att vi bara spelat fantasi hela året.
Sweet teaser! Jag tycker om det faktum att "Ni kanske undrar varför jag skriver detta brev till er. Ert intresse för psykologi och medicin är efter min vetskap liten men det framstår för mig som viktigt att ni förstår vem jag talar om." Det rollpesonsskapande ganska fritt.
Vilket år skall det utspela sig? Och vart ska vi vara? Jag röstar för ett längre scenario.
bara så att du vet så äääälskar jag expiditions-c´thulu.
3-4 sessioner av fasansfulla upptäckter i en mer eller mindre isolerad miljö, antarktis, himalaya, underjordiska grottor i en regnskog. spelarna i sin tur spelar arkeologer och andra experter inom olika områden, dom måste såklart använda alla deras expertkunskap för att lista ut vad som gömmer sig mörkret, och för att överlava!
brrrr, får mig att kittlas i tårna.
Nog ska vi kunna få in både det ena och det andra!
Mitt förslag är som följer:
Vi inleder med ett scenario som utspelar sig på sanitoriumet och att man då spelar intagna med lätta psykliska störningar. Sen spinner vi vidare därifrån med äventyr/scenarion som anknyter till något tidigare där det finnns möjligheter att spela sina gamla karaktärer. Natuligtvis kan detta bidra till att vi spelar som samma karaktärer på samma plats alla träffar o.s.v.
Karaktärsskapandet föreslår jag består i att man bestämmer sig för tre mål ens karaktär har.
Den första ett socialt mål (ex få min familj att acceptera mig)
Det andra ett kortsiktigt mål (ex. mörda någon på sanitoriumet)
Och ett långsiktigt (ex. ta över världen)
Sen är frågan med tärningsbitet. Hur mycket slag vill ni ha? Eller ska vi lösa det med spelkort på något sätt? Känns lite mer stämningsfullt.
Alternativ kör vi helt utan slag utan bestämmer bara lite grejjer man är bra och dålig på och freestylar.
På söndag känns det som att vi får skissa upp sanitoriumet. Bestämma lite karaktärer och era karaktärer.
Låt mig veta vad ni tycker.
Rein:
Jag har sånna moment inplanerade. Men sinnessjukhuset finns fortfarande kvar i bilden...
Detta kommer nog bli det mest psykade CoC scenariot vi hitintills spelat.
Med tända ljus och stämningsfull musik på det så är jag helt såld!
Jag skulle föredra så lite tärningsrullande som möjligt, det är något som kan paja känslan om det blir för utdraget.
Det här låter bra, killar. Mycket mycket bra!
Det låter bra tycker jag. Men, det måste finnas något inslag av slump. Tärningar eller kort. Inte för mycket fast inte heller för lite. Spännande slag och slup är roligt!
Sen så tycker jag att spelis kan bestämma ganska mycket av äventyret själv för då blir det mer spännande.
jag skulle vilja ha spelkort och marker i symbios. jag tror vi kan hitta på något skitbra med det.
Inte marker! Det är ingen jävla pokerkväll!
Och dessutom kan folk, exempelvis jag, inte hålla findrarna i styr så kommer det att pillas på markerna så att det låter hela tiden. Eller så tappas dom när det händer spännande saker osv.
Ska ni ha casino royal i vardagsrummet?
håller med joelt...
okej, inga spelmarker men något som utmärker ens karaktärs starka och svaga sidor, vad för system skall vi köra med om använder kort?
vad det beträffar årtalet så har vi begränsat det genom valet av psykiatri som tema, alltså sent 1800-tal till nutid antar jag. det vi borde fråga oss är om vill att det i äventyret ska finnas en historisk bakgrund/tema/händelse.
Skicka en kommentar