Recap för Jonas!

Väl framme vid gläntan i skogen omringades ex-fångarna från Wheloon av kåpklädda figurer. Varelserna avslöjade sig som Demoniter, goblin-anhängare till Bane-prästen som dödades av de lila riddarna. Deras ledare märkte att Minotauren Terios bar prästens rustning och försökte övermanna gruppen. Goblinerna slaktades med enkelhet.
På kroppen fann senare Terios ett kontrakt som lovade säker passage över havet från Cormyrs kust ombord på skeppet tillhörande en viss Kapten Kråkskägg, en Kenku (kråk-folk) från halv-orc piraten Grumbars förflutna.

Goblinerna verkade ha väntat i en liten stuga längre bak i gläntan. Ex-fångarna fann där inne en öppen eld och la sig för att vila.

Under natten kom andarna till shamanen Oris hjälp och gav honom en profetisk dröm om deras förföljare, som visade en riddare av de lila drakarna, en massiv man med kort grått hår och skägg, sittandes i ett tält. Gradbeteckningen på hans axel stod för löjtnant i Cormyrs armé. Tältduken öppnades, och en soldat klev in i tältet.
Soldat: "Löjtnant! Era patruller har återvänt!"
Riddare: "Rapportera. Har ni funnit fångarna?"
S: "Alla grupper utom en har hittats och dödats. Muren till Wheloon är reparerad. Vi tror att de tagit flykt i skogen, Löjtnant. Vårt kavaleri kan inte följa. Spanarna har inget hittat hittills."
(Riddaren stödde tankfullt huvudet i händerna. Efter ett tag tog han till ord)
R: "Tala med tämjaren. Be honom släppa lös Behiren i skogen, den är en utmärkt spårare och jägare."
S: "Ja löjtnant!"

Shamanen hann dock inte rapportera detta till sina kamrater innan viskande och mumlande ljud hördes utan för stugan. Röda ögon närmade sig i mörkret, och innan han visste ordet av sig vällde svärmar med håriga, gråa, kloförsedda djur in i stugan i stora svärmar. Gibberlings. De kastade sig över de nyvakna ex-fångarna och drog ner dem mot marken och började bita och klösa med en svärm av tänder och klor, äta dem levande. Endast halvlängskvinnan Nedda var vid medvetande när striden var över, inträngd på sitt rum, då hon tillsammans med det begynnande gryningsljuset lyckades skrämma de sista ljusskygga varelserna på flykten med moln av eld. När stridens dis la sig låg både svärdmagikern Marduk och shamanen Oris döda på golvet i stugan, utan att ha hunnit berätta sin oroväckande dröm. Med vemod i blicken slängde de tre överlevande sina kamraters lik på bål och brände dem för att skona dom från att ätas av skogens djur, och röja undan spåren för eventuella efterföljare. Speciellt för Nedda verkade händelsen riva upp gamla sår, hon satt hela kvällen och blickade frånvarande in i elden.

Fångarna började sin resa mot kusten. På väg över ett berg började de höra ett mullrande från skogen i dalen under dem. Träd fälldes och grenar knäcktes när något började röra sig i deras riktning i väldig fart.
De tre gömde sig i en grotta som skymdes utav vegetation, och lyckades undgå notis från Behiren, en stor tiobent ödlevarelse som vädrade luften utanför grottan efter spår.



Efter en stund avlägsnade den sig, och gruppen skyndade sig ut och började fly nedför berget, mot kusten. Minotaurens klövförsedda ben var dock dåligt anpassade för den snåriga vägen ner för berget, och han föll med ett rejält brak rakt in i en trädstam. Inifrån skogen blev Behiren genast uppmärksam på deras närvaro, och återupptog jakten med en övernaturlig hastighet. De tre insåg att de inte hade en chans att komma undan, men mötte gudasänd hjälp, för på deras väg fanns ett läger där en resande skogsman och en Tempuspräst satt och vilade sig. Prästen var en överlevande från Wheloon som lämnats av de lila drakarna i tron att han var död tillsammans med hans vänner, där skogsmannen funnit och tagit hand om honom och sett till hans sår.

Alla fem var fångade i Behirens väg, och efter en blodig strid som nästan kostade några av dem livet lyckades de tillsammans döda odjuret. Dvärgprästen slog det dödande slaget, som krossade Behirens skalle, med en hammare höjd i Tempus namn.
Härifrån var det inte långt till kusten, och den illa sargade gruppen tog sig till en liten hamn, där de möttes utav kapten Kråkskägg och hans Kenku-besättning, som girigt ögnade gruppen och deras utrustning, men godtog kontraktet, och förde dem till sina rum under däck.

Avresan skulle ske när skymningen föll.