Midnight - En introduktion

Av någon anledning har jag drabbats av en plötslig fantasy-pepp och pillat en del med både Midnight och Charnel Gods de senaste dagarna. Jag har fixat en liten introduktion/stämningstext till Midnight som jag tänkte ge till er innan vi spelar det någon gång men nu kom jag på att jag lika gärna kan lägga upp den här för allmän beskådan. Så här är den i alla fall, ni behöver såklart inte läsa den nu eftersom vi knappast lär börja med det före vi är klara med MC men det är bra om den ligger här också och inte bara på min hårddisk.

...

I den tidlösa åldern före historiens gryning utkämpades ett krig. I ett sista desperat angrepp lyckades ljusets andar separera den mörka varelsen Izrador ifrån sin gudomliga kropp, och kasta ut honom ifrån det himmelska kungadömet. Gudarna lyckades besegra sin mörke broder, men Izrador korrumperade deras magi och vände deras seger emot dem. När den fallne gudens ande separerades ifrån hans fysiska form , blev så också det himmelska riket separerat ifrån den materiella världen. Ljusets herrar fann att de inte längre kunde kommunicera med sina dödliga barn. Denna kataklysm skakade världens grundvalar, och kom att kallas Söndringen.

Den mörke föll till jorden, och hans förvridna ande befläckade landet med sin onda skugga. Försvagad och formlös drog sig Izrador tillbaka till isen och kylan i den fjärran norden. Där slumrade han, återhämtade sin styrka och drömde om vedergällning under många eoner. Imperier byggdes upp och föll samman till damm och ruiner, raser föddes och dog, medan skuggan i norr växte sig djupare och mörkare.

Tre gånger reste sig den mörke guden och hotade Aryts nationer med järn och eld. När den första tidsåldern närmade sig sitt slut samlade Aradil, häxdrottningen en alvisk här för att bekämpa hotet från norr. Denna armé mötte och besegrade Izradors fruktansvärda horder på slätten Eris Aman. I den andra tidsålderns ände förenades alverna med dvärgarna i Kaladrun och de Dorniska barbarkungarna för att pressa tillbaka Izradors arméer vid Trerikesslaget.

Vid den tredje ålderns slut förfördes och korrumperades Aryts fyra största hjältar av Skuggan. Dessa nya tjänare, Nattens konungar, ledde Izradors förvridna horder över alla världens länder.

Denna gång segrade den mörke guden.

De dvärgiska klanerna bröts ned och retirerade till sina fästen djupt under jorden. Alverna drog sig tillbaka till sin enorma, uråldriga skog. Dornerna, som tämjdes av en kraft ifrån andra sidan havet under den tredje tidsåldern, förråddes inifrån och kapitulerade under Nattkungarnas makt. Izradors korruption spreds utåt ifrån Eredains blodiga slagfält tills alla länder hade fallit under den mörke gudens järnskodda näve.

Hundra år har gått sedan skuggan föll över jorden.

Izrador och Nattkungarna har påbörjat en slutgiltig offensiv för att befästa sin makt och utrota sina fiender. De äldre raserna,de med goda hjärtan och magiskt ursprung som har kämpat emot Izrador i millennier, jagas och avrättas systematiskt. Den mytomspunna skogen Erethor, stor nog att täcka en halv kontinent, har blivit en ö av ljus i ett svart hav då alverna för sitt oändliga slag mot de horder av svartfolk som belägrar skogen under skuggans kommando. De överlevande dvärgklanerna har låst in sig bakom portarna till sina bergsfästen, och gatorna i deras en gång magnifika underjordiska städer har blivit en kyrkogård för nattkungarnas trupper som skickas in för att rota ut dem. Det sägs att för varje fot skuggan vinner faller tusen av hans tjänare på stenhallarnas blodstänkta golv, men nattkungarna frammanar sina trupper i större antal och högre hastighet än dvärgarna hinner fylla på sina led.

Medan detta desperata krig förs i de äldre rasernas gamla hemland styrs människans riken med järnhand av skuggans tjänare. Många av de ståtliga gamla städerna ligger i ruiner, och de allra flesta bor i inmurade städer där portarna låses varje natt mot mörkret. Läskunnighet och utbildning är straffbart med döden, okunnighet och egoism sprider sig som en pest över landet.