Alexei Kafelnikov

Alexei Kafelnikov växte upp i en från civilisationen isolerad by vid den nordiska tundran. En utsatt plats att leva på som det var, med barbarer och levande döda åt alla sidor, skulle komma att bli ännu värre när en okänd man anlände i byn i en svart vagn. Oleg Keppenrus. Rik, välutbildad, stilig. Vad hade han att göra i en by som denna, mitt ute i ingenstans?

Dödsfall var vanligt i trakterna, men efter främlingens ankomst blev de allt vanligare, och helt oförklarliga. Kvinnor, barn och gamla dog i sömnen. Folket i byn hade alltid varit kraftigt vidskepliga, och den vidast spridda uppfattningen var att byn hade förargat en gud eller ett nyckfullt väsen med sina futtiga synder, som spritdrickande, spel och dobbel, och att inte ha gått till kyrkan tillräckligt. Oleg, en man lärd i vetenskapen, förklarade att det säkerligen var pestens härjningar från söder som hade nått deras by, och Alexei, som hade kommit att uppskatta främlingens närvaro i byn och den lyx han hade bringat med sig, delade dennes tro.

Det vill säga, tills den natten då han såg sanningen. Han skulle som vanligt gå med kvällsmålet till sin gamla sjuka mormor, Bogdana, som bodde med honom i hans hus. Då han gläntade på dörren såg han att fönstret till mormoderns sovrum var öppet på vid gavel, och den kalla nattluften strömmade in. Vid sängkanten stod Oleg, böjd över den gamla tantens lilla skrynkliga kroppshydda. Rakt framför ögonen på Alexei förvandlades Oleg till ett moln av dimma, och sögs ut genom fönstret och ut i natten. Han sprang fram till Bogdana och försökte väcka henne, men fann till sin förskräckelse att hon var död.

Alexei kände de gamla myterna väl. Vampyr. Det var Oleg som hade plågat byn dessa år, inte någon farsot.

Det var inte svårt att förvandla folkets vidskepelse till brinnande hat, och Alexei samlade en här av byns män, och anstormade Olegs boning. Där möttes de av Oleg själv på en svart springare, skyddad till hörn och kant av de levande döda. Alexei ledde pöbelns anfall, och i slutändan tvingades vampyren att fly, tätt följd av Alexei och de kvarvarande överlevande från pöbeln. I ett helt år pågick jakten på Oleg, genom den kalla tundran, med intensiva strider längs hela vägen, där var och en av Alexeis män som dog återvände från graven för att dräpa sina forna vänner. Längre och längre söderut gick jakten, och till sist hade de anlänt till imperiet. Kvar i liv var endast Alexei själv, och medveten om att han ensam inte var någon match för vampyren, fortsatte han att följa dennes rörelser från skuggorna, fast besluten om att finna ett sätt att förinta odjuret som plågat honom, även om han inte kunde åstadkomma det själv.

Oleg anlände i påfågeltronen, och Alexei bevittnade hur vampyren förhandlade med fjälltäckta män vid en avskild nedgång till stadens kloaker, där ormprydda kärl med svart vätska bytte ägare. Kort efter detta tappade han Olegs spår; de vindlande, fullpackade gatorna i påfågeltronen gjorde det svårt att fortsätta jakten. Medveten om att Oleg knappast hade goda intentioner, arbetade Alexei sig genom stadens administrativa hierarki, med sin nyfunna information och frågor snurrandes i huvudet om det kunde finnas något större samband mellan vampyren, giftet och de fjälliga männen. Slutligen nådde han fram till Alexander Septimus, Prefekt för stadsplaneringen av påfågeltronen, och ansvarig för kloakutbyggnadsprojektet, som hade intresse av det han hade att säga. Och där är han nu.